Dag 1 - Bröllop på Lidingö
Tåg klockan 7 upp mot Stockholm och sen vidare med tunnelbana och buss långt ut på Lidingö. Ankomst vid 13 och sedan samling vid 14 så förberedelserna blev knappa. In i duschen och på med klänningen och det blev inte så mycket med hår eller smink och det gjorde inget för det var ändå så tokvarmt. Moa och Henrik(det vackra brudparet) såg fantastiskt nöjda och lyckliga ut och hela dagen och kvällen var fantastiskt trevlig. God mat, määängder med varma tal (jo, även Thomas och de andra norrlandsgrabbarna höll ett litet tal) och dans natten lång.
Tåg klockan 7 upp mot Stockholm och sen vidare med tunnelbana och buss långt ut på Lidingö. Ankomst vid 13 och sedan samling vid 14 så förberedelserna blev knappa. In i duschen och på med klänningen och det blev inte så mycket med hår eller smink och det gjorde inget för det var ändå så tokvarmt. Moa och Henrik(det vackra brudparet) såg fantastiskt nöjda och lyckliga ut och hela dagen och kvällen var fantastiskt trevlig. God mat, määängder med varma tal (jo, även Thomas och de andra norrlandsgrabbarna höll ett litet tal) och dans natten lång.
Dag 2 - Sista ickepulvermaten, en något dyrare klocka och Hannas förtrollande första möte med Norrland
Hotellfrukost med brudparet smakade extra gott när man visste att det skulle dröja ett tag innan man fick finfrukost igen. Efter frukost försökte vi få ihop all vår packning och fick sedan skjuts in till T-centralen av några andra fina bröllopsgäster. Hade några timmar att slå ihjäl inne i Stockholm och dessa spenderades med våra nätta väskor en stekande het sommardag inne i centrum. Slog oss ganska snabbt ner på ett torg och softade med milkshake. Jag kom på att vi nog skulle kunna behöva en klocka på vandringen och föreslog att vi skulle köpa någon billig barnklockan för 50kr eller nåt. Thomas funderade lite och sa att han gärna gick och köpte en.. Thomas kommer tillbaks med ett stort leende på läpparna och en snordyr klocka på armen.. ååh.! Varför känns detta igen? Så sjukt typsikt pappa Mårten! När jag sedan berättade för far om Thomas beslut var han mycket nöjd och tyckte det lät "typiskt mamma Ingegerd" att vilja köpa en billig barnklocka, bättre att köpa något man har nytta av. En tokskön busschaufför tog oss ut till arlanda där det gick lagom bra för stålmannen
Thomas att komma in genom metalldetektorn.. heh.. Flyget landade i Kiruna, några grader kallare, några människor färre. Alla försvann snabbt iväg med buss eller taxi och flyget flög tillbaks till Stockholm. Vi stod då ensamma kvar ; tystnaden blev total: "Välkommen till Norrland" sa Thomas. Sen kom vår taxi och vi åkte de knappa 10milen ut till Nikkaloukta. Wow vad vackert! Hanna blev blixtförälskad i Norrland, helt fantastiskt! Vi packade om våra väskor och började vår vandring direkt fast att klockan var runt 21 men inga problem med hjälp av midnattssolen. Vi gick en stund tills vi hittade en härlig tältplats och Hanna fick sörpla sitt allra första forsvatten i sin blåa fina kåsa, yeah! Efter jag björnsäkrat fruktpåsarna så sov jag som ett barn, mmm, inga hotellsängar slår liggunderlag och tält, me like! 
Dag 3 - Kebnekaiseturister 
Vandringen fortsatte en liten bit innan vi skulle ta båten längst en sjö. Sedan kom kapplöpningen med alla Kebneturister! Alla ska tydligen bestiga det här berget, unga som gamla, tjocka som smala, tränade som otränade. Efter 7 km med sällskap med bland annat ett gäng
tokiga men härliga göteborgare så var det skönt att smita in på en avstickare mot Tarfala och slippa Kebnekaiseleden. Vandringen var helt fantastisk längst en vild fors. Vi mötte dock inga människor och stigen började gå över stenklippor och snö. Tillslut hittade vi en mäktig tältplats uppe vid en myr med fantastisk utsikt. Familjen ren kom förbi och hälsade lugnt, Hanna var nöjd!! 
Dag 4 - Tarfala, drakryggen och två matta tyskar som gav Hanna hopp
NorrlandsThomas tog sig ett morgondopp i bäcken när Hanna satt inne i tältet med underställ och sovsäck och frös...Där har vi skillnaden på Norrland och Skåne. Ovetande om vad som skulle komma fortsatte vi mot Tarfalastugan där
det skulle ligga en sjö och vi tänkte att där kan vi ju bada lite. Badplanerna gick dock i kras när vi insåg att sjön var täckt med IS, heh, en liten felbedömning av oss. Vid stugorna satt två damer och solade sig i fjällsolen. Vi frågade om de skulle fortsätta vidare vilket de absolut inte skulle göra. Eftersom turen upp mot Tarfala bitvis hade varit något ansträngande så frågade vi stugvärden hur det såg ut fortsättningsvis och han berättade att han varit uppe dagen innan och att det var "inga problem". Det låg lite snö men det är ju mjukt och skönt att tälta på som han uttryckte det. Om snön skulle hålla visste man ju aldrig. Ehm.. Nu i efterhand borde man kanske tolkat hans ord annorlunda men vi hörde nog mest att det gick bra och resten trodde vi nog var ett skämt. Så vi satte på oss våra ryggor igen och fortsatte turen runt sjön och sen uppför "draktungan" som jag döpt den till. En smal rygg med stark stigning, och 20kg på ryggen, hua! Men vi tog oss långsamt och försiktigt uppåt. Ska även tillägga att mina kängor släppt i en sömn redan första dagen (köp riktiga kängor!). Plötsligt ser vi spår rakt ut i snön. 
Lutningen är overklig och snön rasar nerför bergen överallt runtomkring oss. Hanna och Thomas tittar på varandra en liten stund innan Thomas tar första klivet ut i snön. Hanna tar ett stadigt grepp i Thomas och följer hans steg. Vi går i långsamt och i takt "o hej o hej o hej". Plötsligt halkar vi, iih, får grepp igen, halkar igen. Tillslut inser vi att det inte håller och kastar oss in på klipphällen en bit ifrån. Här blir vi sittandes en stund och samlar kraft innan vi klättrar(!) vidare. Sen följer en lång sträcka med lösa stenar som vi skulle ta oss över. Återigen var Thomas hand mitt enda stöd. Efter några timmar kämpande kommer vi ut till en passage där det tokblåser men där det finns fast underlag, yeah! Här har väldigt många byggt små stenrösar, antagligen för att de varit sjukt nöjda med att komma upp. Här äts två oförglömligt goda knäckebröd med fjällbrynt! Sedan passerar vi en minnessten där det står att räddningpersonalen dog här under ett räddningsarbete..hua! sen försvinner mossan och det blir återigen sten. Kartan har förtäljt oss att vi snart ska gå ner i dalen och fortsätta längst en flod, härligt tänker vi. Plötsligt får vi se dalen.. och den synen kommer jag aldrig att glömma!
Snö, snö och snö så långt ögat kunde nå. Floden var täckt med is och sidorna på dalen var täckt med snö där det inte var sten. All luft gick ur oss. Thomas gick runt lite för att se om det finns någon väg. Hanna sätter sig ner på en sten och fäller några tårar "förlåt, men jag måste bara gråta lite nu". Vi har två val: vända om eller att fortsätta. Att vända om och ta sig ner för "draktungan" finns inte så vi fortsätter. Thomas ser några spår över snön och vi samlar återigen krafterna. Eftersom det är tö vet man inte när man ska gå igenom snön och snön är ca 1 meter djup och under finns det otäcka stenar. Vissa steg går bra, vissa faller man igenom, med 20kg på ryggen. hua! "Faaaan!" skriker Thomas när han går rakt igenom snön, jag var helt säker på att han brutit benet. Han har fallit rakt ner på en sten med smalbenet men återigen biter vi ihop och fortsätter (har vi något val?!). Vi fortsätter i god tro att det är någon som har gått här tidigare och följer spåren i snön. Men så börjar spåren gå lite märkligt och vi inser att vi inte vet vem eller vad som gjort spåren, kanske följer vi ett renspår? Vi struntar då i spåren och fortsätter vår färd där varje steg där man inte faller igenom är en seger. Efter ett tag utbrister Thomas "där är någon!!". Jag tittar upp och tror inte mina ögon. Där sitter två killar på stenarna, helt utslagna. Vi rusar fram till dem. De har kommit från andra hållet och rekommenderar oss att inte fortsätta, det är bara snö och sten i fyra timmar och ingen plats att sätta upp tältet. Vi säger samma sak till dem "fortsätt inte!". Varken vi eller dem vill vända, ingen kan tro att det ena skulle vara värre än det vi varit med om, heh. Men jag får hopp efter att träffat dem "om fyra timmar kan vi vara ur den här dalen, yeah, go go go!" Nu kunde vi fortsätta i deras spår och se var de gått igenom, perfekt. Vattnet tar slut i fältflaskan och vi måste ta oss ner till floden för att se om vi kan komma åt något vatten. Väl nere vid flodbanken ser vi ännu något otroligt: en tältplats! Vi slår upp tältet. Äter en helt fantastiskt middag och toksover.
Vandringen fortsatte en liten bit innan vi skulle ta båten längst en sjö. Sedan kom kapplöpningen med alla Kebneturister! Alla ska tydligen bestiga det här berget, unga som gamla, tjocka som smala, tränade som otränade. Efter 7 km med sällskap med bland annat ett gäng
tokiga men härliga göteborgare så var det skönt att smita in på en avstickare mot Tarfala och slippa Kebnekaiseleden. Vandringen var helt fantastisk längst en vild fors. Vi mötte dock inga människor och stigen började gå över stenklippor och snö. Tillslut hittade vi en mäktig tältplats uppe vid en myr med fantastisk utsikt. Familjen ren kom förbi och hälsade lugnt, Hanna var nöjd!! 
Dag 4 - Tarfala, drakryggen och två matta tyskar som gav Hanna hopp
NorrlandsThomas tog sig ett morgondopp i bäcken när Hanna satt inne i tältet med underställ och sovsäck och frös...Där har vi skillnaden på Norrland och Skåne. Ovetande om vad som skulle komma fortsatte vi mot Tarfalastugan där
det skulle ligga en sjö och vi tänkte att där kan vi ju bada lite. Badplanerna gick dock i kras när vi insåg att sjön var täckt med IS, heh, en liten felbedömning av oss. Vid stugorna satt två damer och solade sig i fjällsolen. Vi frågade om de skulle fortsätta vidare vilket de absolut inte skulle göra. Eftersom turen upp mot Tarfala bitvis hade varit något ansträngande så frågade vi stugvärden hur det såg ut fortsättningsvis och han berättade att han varit uppe dagen innan och att det var "inga problem". Det låg lite snö men det är ju mjukt och skönt att tälta på som han uttryckte det. Om snön skulle hålla visste man ju aldrig. Ehm.. Nu i efterhand borde man kanske tolkat hans ord annorlunda men vi hörde nog mest att det gick bra och resten trodde vi nog var ett skämt. Så vi satte på oss våra ryggor igen och fortsatte turen runt sjön och sen uppför "draktungan" som jag döpt den till. En smal rygg med stark stigning, och 20kg på ryggen, hua! Men vi tog oss långsamt och försiktigt uppåt. Ska även tillägga att mina kängor släppt i en sömn redan första dagen (köp riktiga kängor!). Plötsligt ser vi spår rakt ut i snön. 
Lutningen är overklig och snön rasar nerför bergen överallt runtomkring oss. Hanna och Thomas tittar på varandra en liten stund innan Thomas tar första klivet ut i snön. Hanna tar ett stadigt grepp i Thomas och följer hans steg. Vi går i långsamt och i takt "o hej o hej o hej". Plötsligt halkar vi, iih, får grepp igen, halkar igen. Tillslut inser vi att det inte håller och kastar oss in på klipphällen en bit ifrån. Här blir vi sittandes en stund och samlar kraft innan vi klättrar(!) vidare. Sen följer en lång sträcka med lösa stenar som vi skulle ta oss över. Återigen var Thomas hand mitt enda stöd. Efter några timmar kämpande kommer vi ut till en passage där det tokblåser men där det finns fast underlag, yeah! Här har väldigt många byggt små stenrösar, antagligen för att de varit sjukt nöjda med att komma upp. Här äts två oförglömligt goda knäckebröd med fjällbrynt! Sedan passerar vi en minnessten där det står att räddningpersonalen dog här under ett räddningsarbete..hua! sen försvinner mossan och det blir återigen sten. Kartan har förtäljt oss att vi snart ska gå ner i dalen och fortsätta längst en flod, härligt tänker vi. Plötsligt får vi se dalen.. och den synen kommer jag aldrig att glömma!
Snö, snö och snö så långt ögat kunde nå. Floden var täckt med is och sidorna på dalen var täckt med snö där det inte var sten. All luft gick ur oss. Thomas gick runt lite för att se om det finns någon väg. Hanna sätter sig ner på en sten och fäller några tårar "förlåt, men jag måste bara gråta lite nu". Vi har två val: vända om eller att fortsätta. Att vända om och ta sig ner för "draktungan" finns inte så vi fortsätter. Thomas ser några spår över snön och vi samlar återigen krafterna. Eftersom det är tö vet man inte när man ska gå igenom snön och snön är ca 1 meter djup och under finns det otäcka stenar. Vissa steg går bra, vissa faller man igenom, med 20kg på ryggen. hua! "Faaaan!" skriker Thomas när han går rakt igenom snön, jag var helt säker på att han brutit benet. Han har fallit rakt ner på en sten med smalbenet men återigen biter vi ihop och fortsätter (har vi något val?!). Vi fortsätter i god tro att det är någon som har gått här tidigare och följer spåren i snön. Men så börjar spåren gå lite märkligt och vi inser att vi inte vet vem eller vad som gjort spåren, kanske följer vi ett renspår? Vi struntar då i spåren och fortsätter vår färd där varje steg där man inte faller igenom är en seger. Efter ett tag utbrister Thomas "där är någon!!". Jag tittar upp och tror inte mina ögon. Där sitter två killar på stenarna, helt utslagna. Vi rusar fram till dem. De har kommit från andra hållet och rekommenderar oss att inte fortsätta, det är bara snö och sten i fyra timmar och ingen plats att sätta upp tältet. Vi säger samma sak till dem "fortsätt inte!". Varken vi eller dem vill vända, ingen kan tro att det ena skulle vara värre än det vi varit med om, heh. Men jag får hopp efter att träffat dem "om fyra timmar kan vi vara ur den här dalen, yeah, go go go!" Nu kunde vi fortsätta i deras spår och se var de gått igenom, perfekt. Vattnet tar slut i fältflaskan och vi måste ta oss ner till floden för att se om vi kan komma åt något vatten. Väl nere vid flodbanken ser vi ännu något otroligt: en tältplats! Vi slår upp tältet. Äter en helt fantastiskt middag och toksover. 
Dag 5 - Hanna Rövardotter
Nästa morgon får Thomas knappt liv i mig, hjälp vad trött jag var. Väl uppe och efter en underbar frukost så fortsatte vi, "mot Kungsleden!". Över snön igen och Hanna går igenom snön och fastnar med foten precis som Ronja, panik! Thomas lyckas gräva mig fri. Men sen kommer nästa överraskningar: regn och dimma väller in över bergen.
Vi såg absolut ingenting precis som Ronja igen. Bergen bara försvann så vi kunde inte navigera med hjälp av dem längre. Vilken tur att Thomas hade med sig kompassen! Vi slog våra kloka huvud ihop och lyckades tillsammans ta ut en kurs som vi kunde följa i dimman.
Dimman lättade efter några timmar, marken blev grön och en stig uppenbarade sig. Oj, vilken lycka! Vi nästan sprang fram. Satte oss och fikade på Singoalla så lyckliga så att vi inte ens brydde oss om att det regnade. Följde en fors och fötterna gick snabbt och lätt och leendena var enorma "Vi är bäst och klarar allt!" "Du och jag mot världen!". Plötsligt.. så får vi stanna. En fors. Tittar vänster: en fors. Tittar höger: en fors.. ojoj.. Försöker hitta något ställe där man kan komma över torra.. men det ser inte bra. Springer runt i en timme och försöker komma på en väg över. 
Ser två stenrösar på andra sidan forsen och förstår att det är där man ska gå över.. när det inte är tö och forsen inte är så stark... Jag tittar på vattnet "nej, det här kommer inte att gå". Händer det något nu och mamma och pappa får veta att det var här så kommer de att säga att "Hanna hade vett nog att förstå att man inte kan gå över här". Allt sa att det här var fel. Men återigen, hade vi något val? Så i tystnad och i regnet och med 10grader i luften tar Thomas och Hanna av sig byxorna. Vi knäpper upp våra väskor och hänger byxorna och kängorna runt halsen. Vattnet går högt upp på låren och det finns inte en chans att lyfta på fötterna. Jag drar fram fötterna på botten och klarar det precis med hjälp av de extra 20kg på ryggen. Thomas snubbla plötsligt men tillsammans klarar vi det utan att packningen blir blöt. På andra sidan, helt avdomnade i benen och fötterna tar vi på oss torra kläder igen i regnet och fortsätter vandringen direkt för att få upp värmen. 
Några timmar senare kommer vi fram till Kungsleden, overkligt! Kungsleden är som en fyrfilig motorväg med mängder av människor. Slår upp tältet och försöker få upp värmen.
Nästa morgon får Thomas knappt liv i mig, hjälp vad trött jag var. Väl uppe och efter en underbar frukost så fortsatte vi, "mot Kungsleden!". Över snön igen och Hanna går igenom snön och fastnar med foten precis som Ronja, panik! Thomas lyckas gräva mig fri. Men sen kommer nästa överraskningar: regn och dimma väller in över bergen.
Vi såg absolut ingenting precis som Ronja igen. Bergen bara försvann så vi kunde inte navigera med hjälp av dem längre. Vilken tur att Thomas hade med sig kompassen! Vi slog våra kloka huvud ihop och lyckades tillsammans ta ut en kurs som vi kunde följa i dimman.
Dimman lättade efter några timmar, marken blev grön och en stig uppenbarade sig. Oj, vilken lycka! Vi nästan sprang fram. Satte oss och fikade på Singoalla så lyckliga så att vi inte ens brydde oss om att det regnade. Följde en fors och fötterna gick snabbt och lätt och leendena var enorma "Vi är bäst och klarar allt!" "Du och jag mot världen!". Plötsligt.. så får vi stanna. En fors. Tittar vänster: en fors. Tittar höger: en fors.. ojoj.. Försöker hitta något ställe där man kan komma över torra.. men det ser inte bra. Springer runt i en timme och försöker komma på en väg över. 
Ser två stenrösar på andra sidan forsen och förstår att det är där man ska gå över.. när det inte är tö och forsen inte är så stark... Jag tittar på vattnet "nej, det här kommer inte att gå". Händer det något nu och mamma och pappa får veta att det var här så kommer de att säga att "Hanna hade vett nog att förstå att man inte kan gå över här". Allt sa att det här var fel. Men återigen, hade vi något val? Så i tystnad och i regnet och med 10grader i luften tar Thomas och Hanna av sig byxorna. Vi knäpper upp våra väskor och hänger byxorna och kängorna runt halsen. Vattnet går högt upp på låren och det finns inte en chans att lyfta på fötterna. Jag drar fram fötterna på botten och klarar det precis med hjälp av de extra 20kg på ryggen. Thomas snubbla plötsligt men tillsammans klarar vi det utan att packningen blir blöt. På andra sidan, helt avdomnade i benen och fötterna tar vi på oss torra kläder igen i regnet och fortsätter vandringen direkt för att få upp värmen. 
Några timmar senare kommer vi fram till Kungsleden, overkligt! Kungsleden är som en fyrfilig motorväg med mängder av människor. Slår upp tältet och försöker få upp värmen.Dag 5 - finvandring och två damers lättnad
Solens varma strålar värmde oss och torkade upp all vår blöta
packning. Lät solens strålar smeka oss lite extra och tog en lugn morgon innan vi gav oss iväg på Kungsleden - "motorvägen". Här mötte vi folk med coolaste utrustningen och här kom vi med våra 70talströjor och piratmössa.. heh.. men vi hade då inte bara lyxvandrat på Kungsleden. Strosade fram hela dagen. Nu hann vi njuta av den fantastiska vyn och det fina underlaget men mest njöt vi av att ha varit med om vårt fantastiska äventyr och vi var toknöjda över att vi klarat av allt tillsammans. 
Vi möter två damer som på ganska långt avstånd utropar "där är dem ju!". Vi förstår att det är damerna från Tarfalastugan. De hade tydligen tänk på oss väldigt mycket. De hade senare på dagen pratat med några Kebnekaiseguider som berättat om hur det såg ut i dalen och de hade då blivit väldigt oroliga! "Ni ska aldrig lita på en stugvärd!" lärde oss 
damerna då, kanske något försent. Slog upp tältet vid foten av Kebnekaise och slogs med myggorna men hade en fantastisk kväll.Dag 7 - lyxvandring, vemod och en efterlyst tandkrämstub
Dagen började med att Thomas tappade bort tandkrämen.
.. Gick inom Kebnekaisefjällstation för att köpa en ny. Där såg det ut som Roskilde med mängder av tält å folk som låg och vältrade sig. Inne på stationen gick folk omkring med kaffekoppar och satt vid datorer och hade det gott "Whatta?! det här är väl ändå inte fjällvandring?!" Vi skynda oss därifrån, dock utan tandkräm men med några tuggummi, fresh. Sedan passerade vi där stigen började till allt äventyr..var lite sugen på att göra om allt igen.. eller? =) 
Sedan var det återigen 7 km med Kebneturister men istället för den allt för dyra båten tog vi nu stigen genom skogen, ett bra val! Sen tältade vi på samma ställe som på första natten.
.. Gick inom Kebnekaisefjällstation för att köpa en ny. Där såg det ut som Roskilde med mängder av tält å folk som låg och vältrade sig. Inne på stationen gick folk omkring med kaffekoppar och satt vid datorer och hade det gott "Whatta?! det här är väl ändå inte fjällvandring?!" Vi skynda oss därifrån, dock utan tandkräm men med några tuggummi, fresh. Sedan passerade vi där stigen började till allt äventyr..var lite sugen på att göra om allt igen.. eller? =) 
Sedan var det återigen 7 km med Kebneturister men istället för den allt för dyra båten tog vi nu stigen genom skogen, ett bra val! Sen tältade vi på samma ställe som på första natten. Dag 8 - ren och renkebab
Packade ihop för sista gången, otroligt sorgligt. Gick upp mot Nikkaloukta där bussen skulle gå vid 12.
Gick in i ett samekapell och ja.. visst skickade jag iväg ett litet "tack för äventyren och tack för att jag klarade mig". Sedan tog vi bussen in till Kiruna och lyxhotell. Kände mig något smutsig när man kom in i ett rent hotellrum. 
Efter en aningens lång dusch var den enda rena vi kunde hitta till mig ett par träningsbyxor, underställströjan (som jag hade sovit i hela veckan) och Thomas gamla lumpartröja. ja! finklädd för restaurang i Kiruna. Men först renkebab (suovas) och en Kirunabo som skrattade gott åt oss "men det finns ju överallt här, det är inget speciellt!" när vi frågade efter stället som serverade renkebab. Sen blev det ännu mer renkött på finrestaurang med finkläderna. Oj vad jag tycker om renkött! Sen upptäcktes Kirunas nattliv innan vi kröp ner i vita rena sängkläder.. men nog drömde vi allt om att ändå få krypa ner i sovsäcken ute på drakryggen istället.. Snart är vi ute på äventyr igen, jag har fått blodad tand!! 
Tack underbara norrland för helt fantastiska och oförglömliga äventyr. Och tack Thomas för all din kunskap och för din stödjande hand som inte kan ersättas av någon vandringsstav!
