En rejäl känga till dagens kvinnokamp

Jösses flickor - Återkomsten

av Margareta Garpe, Suzanne Osten och Malin Axelsson på Hipp, Malmö Stadsteater


Förkunskaperna kring pjäsen var vaga. Fick ett telefonsamtal från en vän som hade fått en biljett över och undrade om jag var intresserad. Förkunskaperna var då obefintliga och jag ställde frågan "är inte det en fars?!". Fick sedan vetskap om att det är en gammal pjäs från 70-talet om kvinnokampen. När jag sedan pratade med min mor fick jag veta att jag redan sett pjäsen ett antal gånger under mitt första levnadsår. Mamma hade tydligen spelat i just "jösses flickor" med sin teatergrupp och jag var en flitig besökare på deras repetitioner. Men nu kommer således återkomsten.

Första akten bjuder på en historisk skildring från 20- till 90talet. Vi möter en enkel scenbild av en tegelmur och vi följer kvinnorörelsen jösses flickor som kämpar för reglerad arbetstid, lika lön, fri abort och preventivmedel. Den enkla scenbilden används effektivt genom att det nästintill ständigt finns män närvarande över kvinnorna på murens överkant, som ser ner på kvinnorna och övervakar. Akten präglas av ett tydligt tema kring modersrollen kontra självständighet och jämställdhet. Modersrollen återkommer då det är tre generationer av kvinnor som vi följer i pjäsen.

I den andra akten följer vi Mari-Ann som är den tredje generationen som tar oss in på 90-tal och 2000-talet. I pausen funderade jag på hur detta skulle gestaltas och jag var förväntansfull på andra akten. Nu handlar kvinnokampen om våldtäckt, sexualitet, könsroller och klass. Uttrycket och scenbilden ändras tydligt och formen blir liksom innehållet modernt med bland annat metatextuella inslag. Identitetskrisen är här total. Mari-Ann kämpar med tankar om vem hon egentligen är och vad hon står för. Några teman som belyses är mediernas roll, unga flickor som skär sig och klassamhället med lågbetalda "kvinnoyrken". Scenbilden blir mer och mer kaotisk, all rekvisita lämnas kvar och tillslut är det total kaos och död på hela scenen.

Oj vilken känga till jämställdhetskampen idag, kaos och skrän. Jag har funderat på om jag håller med om detta men inte riktigt funnit min åsikt. Svårt att distansera och kritiskt granska något man lever mitt i.

I sista scenen kommer hela ensemblen in genom publikingången och ställer sig nedanför scenen. Budskapet är tydligt: vi har sett en pjäs om kampen för jämställdhet, men nu är det på riktigt och det är upp till oss att göra något! Och det är i alla fall något jag kan skriva under på.

knytnävsslag

En sovande Hanna kunde man idag se på sols bibliotek. Nedrans vad trött jag är hela tiden, men vi skyller på hösten va?

Sen vill jag även skylla på min delkurs "film och moderna medier" där vi nästintill varje dag ser en långfilm i klassrummet och fast att de är jättebra filmer så blir jag så galet trött! Idag såg vi Ladri di biciclette (cykeltjuven) från 1948 och i tisdags såg vi svensk stumfilm från 1921, Körkarlen. Helt fantastiska filmer och jag tycker verkligen om den här kursen men hade gärna varit lite piggare.

Igår var jag ledig minsann. Efter en natt med besök från magdjävlarna var jag lite matt när jag vaknade men bestämde mig för att göra något vettigt av dagen trots det nattliga besöket. Det vettiga fick bli studier, bokletning (nej inte bo-kletning) och fotoutställning.
Elisabeth Ohlson Wallins ställer ut ett urval av hennes tidigare utställningar. Jag hade sett lite reklam för hennes utställning på stan och när jag gick in på hemsidan möttes jag av:

Elisabeth Ohlson Wallin är en bildkonstnär som arbetar med livets stora frågor: religion, kärlek, sexualitet och med vad det är att vara människa. Bärande teman i hennes konst är också yttrandefrihet, demokrati och rätten att vara den man är utan att riskera att diskrimineras eller på annat sätt förtryckas.

Kan det bli mer Hanna säg? Så med stora förväntningar besöke jag utställningen och inte blev jag besviken. Hon är otroligt professionell i sin breda fototeknik där hon använder sig av varierade metoder för att nå ut med sina budskap. Buskapen är tydliga och bilderna är vackra och provocerande. Utställningen går under titlen Äkta och under mitt besök funderar jag ständigt på detta då det är svårt att veta om bilderna är arrangerade eller inte; Elisabeth suddar ut gränserna. Samtidigt som jag njuter av de vackra bilderna så slår de tydliga budskapen mig med knytnävsslag rakt i ansikten.

Det är svårt att inte känna, och då äkta känsla, när jag möter Elisabeth Ohlson Wallins utställning.

Tänk att himlens alla stjärnor