En rejäl känga till dagens kvinnokamp

Jösses flickor - Återkomsten

av Margareta Garpe, Suzanne Osten och Malin Axelsson på Hipp, Malmö Stadsteater


Förkunskaperna kring pjäsen var vaga. Fick ett telefonsamtal från en vän som hade fått en biljett över och undrade om jag var intresserad. Förkunskaperna var då obefintliga och jag ställde frågan "är inte det en fars?!". Fick sedan vetskap om att det är en gammal pjäs från 70-talet om kvinnokampen. När jag sedan pratade med min mor fick jag veta att jag redan sett pjäsen ett antal gånger under mitt första levnadsår. Mamma hade tydligen spelat i just "jösses flickor" med sin teatergrupp och jag var en flitig besökare på deras repetitioner. Men nu kommer således återkomsten.

Första akten bjuder på en historisk skildring från 20- till 90talet. Vi möter en enkel scenbild av en tegelmur och vi följer kvinnorörelsen jösses flickor som kämpar för reglerad arbetstid, lika lön, fri abort och preventivmedel. Den enkla scenbilden används effektivt genom att det nästintill ständigt finns män närvarande över kvinnorna på murens överkant, som ser ner på kvinnorna och övervakar. Akten präglas av ett tydligt tema kring modersrollen kontra självständighet och jämställdhet. Modersrollen återkommer då det är tre generationer av kvinnor som vi följer i pjäsen.

I den andra akten följer vi Mari-Ann som är den tredje generationen som tar oss in på 90-tal och 2000-talet. I pausen funderade jag på hur detta skulle gestaltas och jag var förväntansfull på andra akten. Nu handlar kvinnokampen om våldtäckt, sexualitet, könsroller och klass. Uttrycket och scenbilden ändras tydligt och formen blir liksom innehållet modernt med bland annat metatextuella inslag. Identitetskrisen är här total. Mari-Ann kämpar med tankar om vem hon egentligen är och vad hon står för. Några teman som belyses är mediernas roll, unga flickor som skär sig och klassamhället med lågbetalda "kvinnoyrken". Scenbilden blir mer och mer kaotisk, all rekvisita lämnas kvar och tillslut är det total kaos och död på hela scenen.

Oj vilken känga till jämställdhetskampen idag, kaos och skrän. Jag har funderat på om jag håller med om detta men inte riktigt funnit min åsikt. Svårt att distansera och kritiskt granska något man lever mitt i.

I sista scenen kommer hela ensemblen in genom publikingången och ställer sig nedanför scenen. Budskapet är tydligt: vi har sett en pjäs om kampen för jämställdhet, men nu är det på riktigt och det är upp till oss att göra något! Och det är i alla fall något jag kan skriva under på.